Gripande människoöde på teaterscenen i Gärdslösa

Ölands Riksteaterförening såg i torsdags till att kulturlivet på mellanöstra Öland fick sig ett ordentligt uppsving. Det gjorde man genom att ordna dit en teaterföreställning av en sådan klass, att de lokala medarrangörerna, Gärdslösa kulturgrupp och IOGT – som ställde lämplig lokal till förfogande – nu går i ett lätt lyckorus.

GÄRDSLÖSA Inte bara arrangörerna lämnade föreställningen lätt lyckorusiga, det gjorde även det sextiotal ortsbor som infunnit sig som publik. På scenen hade den nämligen mött en tremannaensemble från Teater DaCapo i Uppsala, som framförde en inscenering av Selma Lagerlöfs 1910-talsroman ”Kejsaren av Portugallien”. Trion, som just påbörjat sin landsomfattande turné – efter Gärdslösa gick resan till Fröseke, exempelvis – utgjordes av Rune Jakobsson i huvudrollen, Siv Eriksson i en mängd roller, först och främst som hustrun Kattrina, samt Anja Strautmanis, först och främst som ackompanjerande cellist, men även personifierande dottern Klara Gulla.

Pjäsen återger historien om Jan i Skrolycka och hans stolta kärlek till sin dotter Klara Gulla, döpt Klara Fina Gulleborg. Det finns en verklighetsbakgrund från Östra Ämtervik i Värmland, även Mårbacka förekommer, alla platser dock under namn som författarinnan hittat på. Platsen Skrolycka innehåller det vanligt förekommande slutledet ”-lycka” som ju finns även på Öland (i Persnäs exempelvis). ”O-et” framför gör att redan namnet på platsen sammanfattar Jans liv som en tragisk kombination av lycka och olycka.

Den första scenen innehåller allt annat än ömma faderskänslor. Inne i stugan föder Jans hustru Kattrina just deras dotter, detta under det att en osynlig jordemor hejar på med högljudda uppmaningar: ”TRYCK PÅ”. Jan vankar omkring utanför och mumlar: ”Jag skall inte så mycket som se på barnungen!!!”

När Jan efter födseln får hålla i sin lilla dotter, blir det dock helt annorlunda. Kärleken rusar till och kommer att hålla i sig hela livet, blint och oförnuftigt.

Dottern försvinner till Stockholm för att arbeta ihop pengar för att rädda föräldrarna från konkurs och undan storbonden Lars Gunnarssons giriga klor. Pengarna kommer, men inte Klara Gulla. Först många år senare återkommer hon. Då har den depressive Jan i Skrolycka i sin egen fantasivärld och i längtan efter dottern blivit Kejsaren av Portugallien och uppträder också stolt som en sådan, betraktad av omgivningen med delat hån och medlidande.

Rune Jakobsson är mycket trovärdig i huvudrollen. Han står dessutom för manuset och har åstadkommit ett mindre underverk genom att kunna sammanfatta innehållet i en tjock roman till en tvåtimmars pjäs. Han har förebilder, romanen har filmats för bio och TV och framförts i flera andra teateruppsättningar. Undertecknads läsning av boken ligger många decennier bakåt i tiden, men en repetitionsläsning av en sammanfattning av romanens innehåll visar att det allra mesta i handlingen finns med, även ett par bihandlingar, om än snabbt förbiglidande.

Siv Eriksson är rent ekvilibristisk i sina växlingar mellan den ena rollfiguren efter den andra. Genomgående har hon den dubbla funktionen att dels vara berättaren som för handlingen framåt, då utan schal om halsen, dels vara hustrun Kattrina, då med schal om halsen. Med sådana enkla grepp kan hon, för att nämna ytterligare några, förvandla sig till Finn-Karin (som visar Jan hur han kan bota sin då treåriga och sjuka dotter), till prästen, till storbonden Lars, till löjtnant Liljecrona (som lär ha Selmas egen far som förebild), till Selma själv.

Anja Strautmanis slutligen bildade under hela pjäsen en enhet med sin cello. Med blick och minspel deltog hon hela tiden i handlingen. Några enstaka repliker som Klara Gulla har hon, men i huvudsak är det cellon som i olika dialoger får föra talan för Jans dotter. Cellon är också en del av berättandet, genom att ange stämningarnas skiftande. Cello och cellist ger pjäsen ett djup som under framförandet kändes och fortfarande känns som omistligt.

Allt som allt och på alla nivåer var det en prestation av rang som publiken i Gärdslösa fick uppleva.

Anders Marell